Född in i sekten – lämnade för att överleva

Text och foto: Ida Jerkhage

Jenny Küttim växte upp i Jehovas vittnen och valde att lämna som 13-åring. Nu berättar hon om livet i en dysfunktionell familj och hur det var att tillhöra en grupp som är helt isolerad från samhället.

– De menar att det finns en tolkning av kristendomen och alla andra har fel, säger Peter Åkerbäck, religions­forskare på Stockholms uni­versitet.

Jag sitter på mitt rum i Floda och väntar på att klockan ska slå 13.30. Jag ringer Jenny på telefon efter att jag tillslut har fått tag på henne, hon uppmuntrar min envishet med att få kontakt med henne. Hon svarar från Stock­holm och vi kan börja intervjun.

Jenny Küttim är uppväxt som tredje generationens Jehovas vitt­ne men valde att lämna organisa­tionen som 13-åring. Hon växte upp i en stor familj med 8 helsys­kon där familjen tillhörde Jehovas vittnen. Inom Jehovas vittnen vill man leva ett liv utanför samhället och målet är att “rädda andra”.

– Man får bara läsa böcker och kolla på filmer skrivna inom Jehovas vittnen. De är emot demokrati, man får inte rösta, det är förbjudet att ta emot blod och man får inte umgås med vänner och personer utanför organisatio­nen, berättar Jenny.

Jennys kontakt med familjen

Jenny har alltid haft kontakt med sin familj i och med att hon läm­nade innan hon döpte sig, hon är så kallad “rumsren”. Men om man är döpt blir det annorlunda, då får familjen inte ha kontakt med än. Oavsett döpt eller ej blir man bestraffad, man förlorar alla sina vänner och hemma kan man bli utkastad.

Jenny levde i en dysfunktionell familj och hennes pappa slog hen­ne och utnyttjade henne sexuellt. Jenny beskriver hur hon inte ville fortsätta leva på insidan, antingen dör jag som syndare i den rikti­ga världen eller så dör jag inom rörelsen.

– Jag lämnade för att överleva, säger hon.

Ett tag efter att hon lämnat skilde sig Jennys föräldrar och då bodde hon endast hos sin mamma. Men nu när pappan inte längre var i bilden började hennes bror bestraffa henne istället, våld går i generationer.

Religionsforskaren Peter Åker­bäck menar att familjen egent­ligen ska ta avstånd från avhop­paren för att hålla dessa strikta regler som finns inom samfundet.

– Effekten av uteslutningen ska bli att personen som valt att lämna ska vilja komma tillbaka och hitta Gud igen, berättar Peter.

I andra länder kan det vara väldigt vanligt att man blir ute­sluten om man inte vill vara kvar i dessa typer av sammanhang och då uppfattas det som mindre hårt och extremt i samhället.

– Men i vårt svenska samhälle blir det konstigt eftersom att vi tän­ker hela tiden att “alla ska få vara med”, säger Peter.

Peter säger också eftersom att Svenska kyrkan är vår riktlinje är det så vi tänker, men att man inte heller får glömma att Svenska kyrkan är ganska avvikande i sina åsikter till skillnad från andra internationella organisationer.

– Det är högt i tak och alla är väl­komna, beskriver han.

Det svåraste efter att Jenny lämnat var att lära sig att leva på riktigt och förstå sig på det riktiga samhället.

– Man behövde lära sig att man kan göra fel utan att tro att man ska dö, säger Jenny.

Hon beskriver hur det är svårt att lära sig att det inte är någon annan som tänker för en utan att man faktiskt kan göra det själv. I och med att alla synder är lika mycket värda, att mörda någon eller att vara otrogen är samma sak, är det svårt att ha någon slagt moralisk kompass.

Livet utanför

Jenny behöver mitt i intervjun, pausa samtalet och lägga på för att betala något men hon ringer upp en kort stund senare. Jag frågar om det finns något hon saknar från hennes tid i Jehovas vittne. Samlat svarar hon att hon inte saknar något från tiden som vittne, men hon kan däremot identifiera att hon blev den hon är på grund av att hon är uppvuxen i en sekt.

– Jag har lätt att sälja in saker i och med att man var tvungen att värva in folk till or­ganisationen, jag är en bra talare och har ett bra självförtroende, berättar hon.

Enligt Peter Åkerbäck är Jeho­vas vittnen jätteduktiga på att föra fram sitt budskap, de finns nästan på varenda språk som finns på hela jorden, de värvar nya med­lemmar hela tiden genom att de vittnar och inte är tysta om sina upplevelser.

Men allt detta har följt Jenny genom livet och hon menar att det är deprimerande att inse att hon har blivit lurad.

Hennes mål och skyldighet

Det Jenny vill förmedla till all­mänheten är att vi faktiskt ska förstå hur farligt det är. Att vi som skattebetalare uppmanar till denna typ av organisationer.

– Jag som ett före detta vittne känner att jag har en skyldighet att berätta om min historia och hjälpa andra, säger hon.

När jag frågar Jenny vad hon skulle säga till någon som funde­rar på att lämna, säger hon att du inte tror att du kommer klara av det, men det gör du, du kommer lära dig att lita på människor.

– Det är jobbigt att komma ut till den riktiga världen, samhället vet inte hur det är så det kan vara svårt att få förståelse, säger hon.

Men hon säger att den största befrielsen är att inse att du kan tänka dina egna tankar och inte längre vara styrd av någon annan.

Som ung var Jenny väldigt troende och Gud var hennes bästa vän. Efter att hon lämnat som 13-åring kände hon sig väldigt ensam. Men sedan insåg hon att den Gud hon alltid hade trott på var nio män i New York som blev miljardärer på grund av alla de som var med.

– Idag är jag inte troende men jag hade gärna velat tro att det finns en Gud, berättar hon.

Men däremot firar Jenny jul och födelsedagar bara för att hon vill ge den möjligheten till sina barn som hon aldrig fick.

I slutet av intervjun frågar jag Jenny om det är något mer hon vill lägga till, hon säger då att det är viktigt för oss att förstå vad det är de tror på egentligen och hon identifierar det som en sekt.

– De luras, spelreglerna ändras så fort man kommer in, och då kom­mer man inte ut, avslutar hon.